Hazrat Mirza
Ghulam Ahmad Qadiani
Den Utlovade Messias och Imam Mahdi
Av Dr. Sharif Ahmad
HAZRAT MIRZA GHULAM AHMAD, grundaren av Ahmadiyya Jamaat, föddes 13 februari 1835 i Qadian, en by i distriktet Gurdaspur i Punjab. Hans faders namn var Mirza Ghulam Murtaza och modern hette Chiragh Bibi, och familjen hade sina rötter i Persien. Hans förfäder hade bott i Khurasan, ett län i Persien. Hans förfader, Mirza Hadi emigrerade och sökte fristad i Indien i samband med att den förste Mogul kejsaren, Sultan Babar, 1526-1530, erövrade och styrde över norra Indien. Förfaderns familj fick en förläning (jagir) i Punjab av kejsaren för trogen tjänst. Man bosatte sig där och nämnde platsen Islampur, men namnet förändrades med tiden och till slut blev platsen känd som Qadian. När mogulväldet upplöstes utsattes muslimer och islam för förnedring och förföljelse. Familjen förlorade sin förläning under denna period och de kämpade under flera generationer för att återfå denna och för att återskapa sin forna heder och storhet.
Under sin barndom fick Hazrat Mirza Ghulam Ahmad sin undervisning i hemmet. Redan i tidig ålder uppvisade Hazrat Mirza Ghulam Ahmad ett stort intresse för bokliga studier och älskade att vara ensam med sina böcker. Han undervisades om den Heliga Qura’nen och persiska skrifter av Fazl Ilahi, sedermera arabisk grammatik av Fazl Ahmad. Han studerade också medicin, då hans fader var en berömd läkare. Vid en ålder av 16 eller 17 år började han även att studera kristendom, och då särskilt de kristna missionärernas argument mot islam. Under denna period sägs det att han samlade tre tusen artiklar som var kritiska mot islam och tog till pennan i sitt försvar av islam. Detta publiceras senare (1880) i boken ”Brahin-e-Ahmadiyya”, vol.1+2 vilket gav honom stor respekt och berömmelse från dåtidens muslimska ledare.
Hans fader bad honom att
lämna sina böcker och han
tvingades att söka statlig
tjänst i Sialkot och som han
innehade i fyra år,
(1864-1868) . Ögonvittnen
berättar att han var
rättfärdig, from och
gudfruktig, som efter
arbetsdagens slut gick
direkt hem till sina böcker.
Han hängav sig djupt åt
Gudomlig tillbedjan och
religiösa studier. Bara de
som var intresserade av
religion, muslimer eller
icke-muslimer, sökte hans
sällskap. Det var här han
kom i kontakt med kristna
missionärer med vilka han
hade diskussioner i
religiösa frågor. Han
överraskade åhörarna med sin
kraft och klarhet när han
uttolkade religiösa
sanningar i stödet för islam.
Till slut kallade fadern hem
honom för att hjälpa till
med några rättsliga
processer angående
förläningen. Under denna tid
var Hazrat Mirza Ghulam
Ahmad något av en enstöring,
som spenderade den mesta
tiden åt bokliga studier och
tillbedjan i ensamhet i den
lokala moskén. Under den
senare hälften av 1800-talet
attackerades Islam våldsamt
av de kristna missionärerna
och Arya Samaj, en militant
hinduisk sekt. Under det
gynnsamma klimatet under
brittiskt styre spred de
kristna missionärerna sin
religion med stor kraft och
hastighet. I grannstaden
Batala fanns ett viktigt
centrum för kristen mission.
Det vållade honom stor
smärta när han besökte
grannstaden Batala och såg
hur den kristna propagandan
vilseledde okunniga muslimer.
Batalas ansatta muslimer
sökte upp Hazrat Mirza
Ghulam Ahmad i Qadian för
hjälp och stöd. Han skickade
dem tillbaka väl beväpnade
med mycket goda argument för
att kunna försvara islam.
Han ägnade stor del av tiden
med att försvara islam mot
de kristna missionärernas
kritik och Hazrat Mirza
Ghulam Ahmad konfronterade
dem i offentliga debatter.
År 1852 gifte Hazrat Mirza
Ghulam Ahmad sig med sin
kusin Hurmat Bibi, de
välsignades med 2 söner (Fazal
Ahmad och Sultan Ahmad). Han
gifte sig för andra gången
1884 med Nusrat Jehan,
dotter till en Nawab från
Delhi, de välsignades med 10
barn, 5 som dog i ung ålder,
och 3 söner och 2 döttrar
uppnådde en hög ålder.
Vid ett tillfälle såg Hazrat
Mirza Ghulam Ahmad en gammal
man i en uppenbarelse som
sade, att enligt lagen om
profetskap var fasta en
nödvändig förberedelse för
att mottaga det Gudomliga
ljuset. År 1875 inledde
Hazrat Mirza Ghulam Ahmad en
lång fasta för att få
Gudomlig Vägledning. Det
tvistas om huruvida denna
fasta varade i 6, eller 9
månader och men han avrådde
sina anhängare att företa
sig en sådan lång fasta.
Denna fasta hade ingen
skadlig inverkan på hans
hälsa, Under denna tid
mottog han uppenbarelser om
förgångna profeter och
helgon däribland profeten
Muhammadsa, och syner av att
ha skådat ljus av olika
färger stiga upp från sitt
hjärta och stiga ned från
ovan.
Fadern dog i juni 1876. Vid
hans dödsbädd fick Hazrat
Mirza Ghulam Ahmad en
uppenbarelse om sin faders
nära bortgång och i en stund
av mänsklig svaghet blev han
för ett ögonblick bekymrad
över sin familjs framtid, då
familjen levde på sin faders
pension, fick han ännu en
uppenbarelse ”Räcker inte
Allah till för Hans tjänare?”
Denna uppenbarelse skapade
ett inre lugn och
tillfredställelse hos honom.
Denna händelse avslutade de
första 40 åren av Hazrat
Mirza Ghulam Ahmads liv.
Från och med denna stund gav
han upp alla världsliga
sysslor. All tid kom att
ägnas åt studier om den
Heliga Qura’nen och annan
islamisk litteratur. Detta
öppnade en väg för honom att
förverkliga hans livs dröm
att etablera islams
överlägsenhet över andra
religioner.
År 1886 sökte Hazrat Mirza
Ghulam Ahmad ytterligare
Gudomlig Vägledning och
bestämde sig för att undergå
en 40 dagars fasta i
ensamhet, en sedvänja som
inom Islam är känd som
”chilla-nashini” . Han reste
till Hoshiarpur tillsammans
med tre andra följeslagare
till ett litet hus som ägdes
av en av dem, och Hazrat
Mirza Ghulam Ahmad var ensam
i ett rum där följeslagarna
kunde överlämna mat utan att
samtala med honom medan han
bad och var försjunken i
sina tankar. Han lämnade
huset enbart på fredagar, då
han uppsökte en övergiven
moské för fredagsbönen. Det
är under dessa 40 dagar som
Allah utlovade honom det
goda budskapet om att han
skulle välsignas med en son
med ett Gudomligt Majestät.
Hazrat Mirza Ghulam Ahmad
var inte bara en auktoritet
inom islam utan hade även
studerat övriga religioner
och kom till slutsatsen att
andra religioner var
baserade på en ofullständig
sanning. Medan islam
representerade en fullkomlig
sanning och var härigenom
förutbestämd att bli
framtidens religion för hela
världen. För att lägga
grunden till denna
uppfattning skrev han de två
första volymerna av boken ”Barahin-e-Ahmadiyya”.
Två år senare skrev han en
tredje volym av sin bok där
han publicerade flera
uppenbarelser från Allah. I
en av dessa gjorde han
anspråk på att vara den
utlovade reformatorn (mujaddid)
av 14:e århundradet efter
Hijra. Vid denna tid
återgäldade muslimerna
Hazrat Mirza Ghulam Ahmads
tjänster i islams namn med
högsta uppskattning. Hans
anspråk som varande en
reformator (mujaddid)
accepterades av muslimerna,
lekmän såväl som av
auktoriteter.
År 1884 publicerades den
fjärde volymen av
”Barahin-e-Ahmadiyya” som
innehåller en mycket stark
exposé över sanningen hos
islam. Boken kan med rätta
sägas vara epokgörande inom
islamisk religiös litteratur.
Bokens syfte var etablera
islams sannfärdighet genom
en lång serie av övertygande
resonemang och argument. Och
i ljuset av andra
religioners bristande
dogmata manifesterades
islams skönhet ändå klarare.
Denna bok vann stort
erkännande trots det faktum
att det innehöll material
som skulle bli grunden till
framtida konflikter. Maulvi
Muhammad Husain ledare för
Ahl Hadith (Wasabi) sekten i
Punjab skrev i dessa ordalag
om boken:
”Enligt vår uppfattning, så
är det i denna tid och under
dessa omständigheter, en bok
inom islam vars like inte
hittills har skrivits fram
till denna tid och ingenting
kan sägas om framtiden”.
Den första december 1888
tillkännagav Hazrat Mirza
Ghulam Ahmad, att Allah, den
Allsmäktige, hade instruerat
honom att acceptera bai’at
och skapa en särskild
sammanslutning för de som
börjat ett andligt liv genom
honom. Hazrat Mirza Ghulam
Ahmad ville att hans
anhängare genom att göra
bai’at, skulle avlägga ett
löfte om att slå vakt om
islam, upprätthålla Islams
heder, skydda islam mot alla
attacker, och föra dess
budskap till världens alla
hörn. Hazrat Mirza Ghulam
Ahmad accepterade den första
initieringen i Sufi Ahmad
Jans residens beläget i
området Mohalla Jadid i
Ludhiana. Den förste som
initierades var Hazrat Hakim
Maulvi Noor-ud-Din, som
senare blev
Khalifa-tul-Massih I. Den
23:e mars, 1889, initierades
ca 40 män och detta blev
början till Ahmadiyya
Rörelsen inom Islam.
Hazrat Mirza Ghulam Ahmad
stod inför ett svårt uppdrag.
Den tidens muslimer hade
förlorat kärleken till och
ivern för att sprida islam,
vilka tidigare lett islams
söner till avlägsna hörn av
världen. Många människor,
kom emellertid till honom
och accepterade utmaningen.
Medan han och hans anhängare
förberedde sig för stora
erövringar, gjorde Hazrat
Mirza Ghulam Ahmad ett
uttalande som slog ner som
en bomb bland den muslimska
allmänheten – att Jesus
Kristus inte levde, i
motsats till vad muslimer i
allmänhet trodde, utan hade
dött som alla andra profeter
hade dött, och att hans
återkomst bland muslimer
menades återkomsten av en
”mujaddid” i hans anda och
kraft, och att ingen Mahdi
skulle komma för att omvända
hedningar med svärdet,
vilket var den allmänna
uppfattningen, eftersom
detta stod i strid med
budskapet från den Heliga
Qur’anen. Utan Mahdis
erövringar skulle vara
andliga, och att profetiorna
om återkomsten av en Messias
och en Mahdi hade
fullbordats i hans egen
person.
Omkring 18 månader efter
hans uppmaning att göra
bai’at gjorde Hazrat Mirza
Ghulam Ahmad detta anspråk
och i och detta förändrades
hela den muslimska
menighetens uppfattning om
honom. De som tidigare hade
hyllat honom kallade nu
honom för förrädare, lögnare,
kättare och Antikrist.
Hazrat Mirza Ghulam Ahmad
baserade sina anspråk på att
vara ”Mujaddid” eller den
Utlovade Messias genom
Gudomlig uppenbarelse, och
det är lätt att förstå att
endast en fullständig
övertygelse om att han var
beordrad av Allah, vilket
fick honom att anta en väg,
som skulle få honom från
höjden av den berömmelse och
den hedersbevisning som han
uppnått till den djupaste
förnedring i ögonen hos hans
egen menighet. Han visste
att avsteg från härskande
allmänna uppfattningen
skulle skada honom, han
brydde sig lite om allmänna
opinionen och ännu mindre
för berömmelse.
Den 27:e december, 1891,
hölls den första
sammankomsten (Jalsa) i
Ahmadiyya Rörelsens regi med
75 deltagare i Aqsa Moskén i
Qadian. Konferensen blev en
stor succé och den Utlovade
Messias meddelade att en
sådan sammankomst skulle
hållas i tre dagar under
julledigheten varje år.
Imam Baqar Muhammad bin
Alira har nedtecknat
följande Hadith från Heliga
Profeten Muhammadsa: ”För
vår Mahdi (Den Gudomliga
Reformator) finns det två
Gudomliga Tecken vilka
aldrig inträffat sedan
skapelsen av himlarna och
jorden, nämligen att
månförmörkelse och
solförmörkelse kommer att
inträffa under fastemånaden
Ramadan”.(Dare Qutani Vol 1,
page 188).
År 1894, ca 3 år efter hans
anspråk på att vara Mahdi
och Messias, inträffade
månförmörkelse den 13:e
dagen och solförmörkelse
28:e dagen i fastemånaden,
Ramadan. Dessa förmörkelser
var synliga i stora delar av
Asien. Härmed hade profetian
om två Gudomliga Tecken om
Imam Mahdi fullbordats.
Pundit Lekh Ram var en av
Arya Samajs ledare. Arya
Samaj var en mycket militant
och dogmatisk sekt inom
hinduismen som gick till
våldsam attack mot islam och
kristendom eftersom de drog
till sig många konvertanter,
speciellt från de lägre
kasten. Pundit Lekh Ram var
en ihärdig fiende till Islam
och använde alltid det
fulaste språkbruket när han
attackerade den Heliga
Profetens karaktär. Den
Utlovade Messias försökte
många gånger att
tillrättavisa honom på denna
punkt, men han ville inte
lyssna. Till slut den 20:e
februari, 1893, gjorde den
Utlovade Messias följande
uttalande angående Pundit
Lekh Ram:
”Inom 6 år från idag, kommer
denna man att drabbas av
plågor som straff för den
missaktning han visat visavi
den Heliga Profeten”. Pundit
Lekh Ram mötte sin
ödesbestämda död den 6 mars,
1897, dagen efter Eid Al-Adha.
Han blev nedstucken av en
okänd person i hans eget hus
med dödlig utgång och
förövaren kunde inte gripas.
Uppfyllandet av denna
profetia var ett stort
tecken till stöd för den
Utlovade Messias.
Vid slutet av 1896, ägde en
tre dagar lång konferens,
CONFERENCE OF WORLD
RELIGIONS, rum i Lahore, med
representanter för olika
trosuppfattningar som var
inbjudna att presentera
föredrag med följande fem
grundläggande teman:
1. Människans fysiska,
moraliska och andliga
tillstånd.
2. Människans tillstånd
efter döden.
3. Syftet med människans liv
och sätten att nå insikt.
4. Effekten av människans
göranden under hennes liv
och efter döden.
5. Metoderna att uppnå
andlig kunskap.
Syftet med denna konferens
var att låta allmänheten se
olika religioners meriter.
Den Utlovade Messias var en
av de inbjudna och
förberedde en essä om Islam
som täckte dessa fem teman.
När han skrev fick han en
uppenbarelse. “Denna essä
har blivit den bästa”. Av
detta drog han slutsatsen
att hans föredrag skulle
vara bättre än alla de
andras. På grund av sjukdom
fick Maulvi Abdul Kareem,
läsa föredraget på hans
vägnar. Åhörarna applådera
varmt och indisk press gav
den en utmärkt kritik.
Föredraget var på 150 sidor
och tog 7 ½ timme att läsas
upp, så konferensen fick
utökas med ytterligare en
dag. Denna essä publicerades
senare under titeln "Islami
Usool ki Philosophy” (The
Philosophy of the Teachings
of Islam).
John Alexander Dowie var
en amerikan som 1896 bildade
ett katolskt samfund och
började bygga en stad nära
Chicago, Illinois, kallad
Zion City. Han utgav sig för
att vara Elijah eller
förebådare av Jesus Kristus
återkomst. Han var en bitter
fiende till islam och for
ofta ut i våldsamma angrepp
på Islam och dess Profet.
Och hans målsättning var att
förgöra islam före Jesu
återkomst. När Hazrat Mirza
Ghulam Ahmad fick höra detta
utmanade han Mr. Dowie i en
religiös kraftmätning (Mubahila)
där båda skulle be till Gud,
den allsmäktige, att visa
vem som var en bedragare
genom att låta denne dö
under den rättfärdiges
livstid. Hazrat Mirza Ghulam
Ahmad var vid denna tid ca
70 år gammal och Mr. Dowie
ca 55 år gammal. Oddsen var
mot honom. Till slut
infriades profetian, när ett
uppror mot Mr. Dowie bröt ut
i Zion och han kastades ut
därifrån. Hans fru och son
övergav honom. Han drabbades
av stroke med förlamning som
resultat och förlorade sitt
förstånd. Den nionde mars
1907 dog han i misär och
under svåra smärtor.
Hazrat Mirza Ghulam Ahmad
blev kritiserad för sina
bristande kunskaper i
arabiska. Till sitt försvar
gjorde han anspråk på att
han under en enda natt
mottagit en kunskapsmassa på
40,000 arabiska rötter från
Allah och skrev därefter ca
20 böcker samt poesi på
detta språk enligt Gudomlig
befallning. Han deklarerade
också att arabiska var alla
språks moder och människans
urspråk (Ummul-Lisana). År
1900 under firandet av Eid
ul-Adha levererade han utan
förberedelse en timslång
predikan på arabiska om
betydelsen av och filosofin
bakom uppoffring. Detta
ögonblick anses som ett av
de viktigaste ögonblicken i
Ahmadiyyats historia och
skrevs omedelbart ned av
hans följeslagare . Det sägs
att han under sitt tal fick
en förändrad röst, och kom i
ett trance-liknande
tillstånd, som om en osynlig
hand kontrollerade honom.
Efter sitt anspråk på att
vara den utlovade Messias
och imam Mahdi, blev Hadrat
Mirza Ghulam Ahmad ställd
inför rätta i 7 fall.
Hinduer och kristna försökte
tysta ned honom och de
konspirerade mot honom. Vid
ett tillfälle blev han
åtalad för mordförsök på Dr.
Henry Martin Clark som
tillhörde Church Missionary
Society. Dr. Clark lämnade
in en stämningsansökan mot
Hazrat Mirza Ghulam Ahmad
och gjorde gällande att han
hade skickat en
”följeslagare” (läs
vagabond) för att döda honom.
Denna vagabond fanns nu hos
Church Missionary Society.
Domstolen leddes av M.W.
Douglas. Vid
domstolsförhandlingarna
påstod vagabonden at han
blivit skickad för att döda
Dr. Clark, men kunde inte ge
en trovärdig berättelse,
utan ändrade sin berättelse
hela tiden. Tillslut visade
det sig att han övertalats
till att ge ett falskt
vittnesmål av vissa kristna
missionärer. Hazrat Mirza
Ghulam Ahmad befanns
oskyldig och frisläpptes.
Den 20 maj1908 får Den
Utlovade Messias (Allahs
frid vare med honom) en
uppenbarelse om sin snara
bortgång. Fem dagar senare
håller han sitt sista tal
inför sina följeslagare och
företog sin sista promenad
efter Asr-bönen.
Kompletterade sin sista bok
”Pegham-e-Sulha”(Budskap om
Fred). På kvällen gör sig
sjukdomen påmind. Dagen
därpå upphöjdes Hazrat Mirza
Ghulam Ahmad till sin
Skapare kl. 10:30 vid 73 års
ålder i ”Ahmadiyya Building”
i Lahore. Begravningsbönen
hölls kl. 14:30 i Lahore.
Hans helighets kropp togs
med tåg till Batala och
anlände kl. 22:00. Därefter
bar följeslagarna Den
Utlovade Messias kropp på
sina axlar till Qadian.
Klockan åtta nästa morgon
kommer följeslagarna fram
till Qadian. Hazrat Maulana
Noor-ud-Din valdes som
efterträdare av Den Utlovade
Messias (Allahs frid vare
med honom) och blev
Ahmadiyya Jamaat första
khalif och antog
initieringen. Efter
Asr-bönen höll Hazrat
Maulana Hakim Noor-ud-Din (Khalifa-tul-Massih
I) begravningsbönen för den
Utlovade Messias.
Följeslagarna fick se
ansiktet av Den Utlovade
Messias för sista gången.
Klockan sex på kvällen
begravdes Hazrat Mirza
Ghulam Ahmad på den
Himmelska Gravplatsen av
hundratals gråtande och
sorgsna vänner.
Hazrat Mirza Ghulam Ahmads
samlade bibliografi
1. Braheen e-Ahmadiyya
Proofs of Ahmadiyyat, Vols.
1, 2 1880
Vol, 3 1882
Vol. 4 1884
2. Poranee Tahreerain Old
Writings (1879) 1899
3. Surma Chashme Arya
Collyrium for Aryas' Eyes
1886
4. Shahna e Haq Battalion of
Truth 1887
5. Sabz Ishtihar Green
Poster 1888
6. Fatah Islam Victory of
Islam 1891
7.Tauzih e-Maram Explanation
of Objectives 1891
8. lzala Auham Removal of
Suspicions 1891
9. Mubahisa Ludhiana
Ludhiana Debate 1891
10. Mubahisa Delhi Delhi
Debate 1891
11. Asmani Faisla Divine
Decision 1892
12. Nishan e-Asmani Heavenly
Sign 1892
13. Aaina-e-Kamalate Islam*
Mirror of Islam's
Excellences 1893
14. Barakat ud-Dua The
Blessings of Prayer 1893
15. Hujjatul Islam
Convincing Proof of Islam
1893
16. Sachai ka Izhar The
Expression of Truth 1893
17. Jang e-Muqaddas The
Sacred Battle 1893
18. Shahadatul Quran
Testimony of the Quran 1893
19. Tohfa e-Baghdad* A
Present to Baghdad 1893
20. Karamat us-Sadiqeen*
Miracles of the Truthful
1893
21. Hamamatul Bushra* Dove
of Good News 1894
22. Nurul Haq* Light of the
Truth 1894
23. Itmamul Hujja* The
Convincing Proof 1894
24. Sirrul Khilafah* The
Secret of Khilafat 1894
25. Anwarul Islam The Light
of Islam 1894
26. Minan ur-Rahman*
Bounties of the Gracious
1915
(written in 1895)
27 Zia-ul-Haq The Light of
the Truth 1891
28. Nurul Quran The Light of
the Quran 1895
29. Miyarul Mazahib The
Standard of Religions 1895
30. Arya Dharm The Arya
Religion 1895
31. Sat Bachan The True Word
1895
32. Islami Usool ki
Philosophy Philosophy of
Islamic Teaching 1897
33. Anjam e-Atham* The End
of Atham 1896
34. Siraj e-Muneer The
Bright Lamp 1897
35. AI Istifta The Query
1897
36. Hujjatullah* Convincing
Proof from God 1897
37. Tohfa a Qaisariyya A
Present to the Queen 1897
38. Sirajuddin Isai ke Char
An Answer to Four Questions
Sawalon ka Jawab of
Sirajuddin, a Christian 1897
39. Kitabul Bariyya The Book
of Acquittal 1898
40. AI Balagh* The
Conveyance of Message 1922
(written in 1897)
41. Zaruratul Imam The Need
for Imam 1897
42. Najmul Huda* The Star of
Guidance 1898
43. Raaz e Haqiqat The
Secret of the Truth 1898
44. Kashful Ghita. The
Opening of a Curtain 1898
45. Ayyam e Sulah Days of
Reconciliation 1899
46. Haqiqatul Mahdi The True
Nature of Mahdi 1899
47. Masih Hindustan Main
Jesus in India (written in
1896) 1908
48. Sitara e Qaisarah The
Star of the Queen 1899
49. Tiryaqul Qulub Elixir
for the Hearts 1899
50. Tohfa e Ghaznaviyya A
Present for the Ghaznavi
1902
(written in 1900)
51. Roodade Jalsa e-Dua
Minutes of the Meeting for
Prayer
52. Khutba e-Ilhamiyya* The
Revealed Sermon 1902
(written in 1900)
53. Lujjatun Noor* The Sea
of Light (written in 1900)
1910
54. Government Angrezi aur
The British Government and
Jihad Jihad 1900
55. Tohfa e-Golarhviyya A
Present for the Golarhvi
1902
56. Arba'een Forty
(Brochures) 1900
57. Ijazul Maseeh* Miracle
of the Messiah 1901
58. Aik Ghalatee ka Izala A
Misunderstanding Removed
1901
59. Dafi-ul-Balaa The
Remover of the Calamity 1902
60. Al Huda* The Guidance
61. Nazoolul Maseeh The
Advent of Messiah 1909
(written in 1902)
62. Kashti e-Nuh The Ark of
Noah 1902
63. Tohfatan Nadwah A
Present to the Nadwah 1902
64. Ijaz e-Ahmadi The
Miracle of Ahmad 1902
65. Review ber Mubahisa
Review of the Batalwi and
Batalwi wa Chakralwi
Chakralwi Debates
66. Mawahib ur-Rahman* Gifts
of God 1903
67. Naseem e-Dawat The
Breeze of Invitation
68. Sanatan Dharm Sanatan
Dharm 1903
69. Tazkira tush-Shahadatain
A Narration of two
Martyrdoms 1903
70. Seera tul-Abdal* The
Characteristics of godly
People
71. Lecture Lahore The
Lahore Lecture 1904
72. Lecture Sialkot The
Sialkot Lecture 1904
73. Lecture Ludhiana The
Ludhiana Lecture 1905
74. Al Wasiyyat The Will
1905
75. Chashma e-Maseehi A
Healing Fountain 1906
76. Tajelliyat e-Ilahiyya
The Divine Manifestations
1922
(written in 1906)
77. Qadian ke Arya aur ham
Aryas of Qadian and We 1907
78. Brahin e-Ahmadiyya
Proofs of Ahmadiyyat 1905
(volume 5)
79. Haqiqat ul-Wahee* The
Nature of Revelation 1907
(written in 1906)
80. Chashma e-Marifat The
Fountain of God
Realization 1908
81. Paigham e-Sulah The
Message of Reconciliation
1908